Lunchen var en skaldjursbuffé som många älskade. Själv fick jag inte i mig så mycket eftersom aptiten var som bortblåst. Jag och Anton satt med en kanadensiskt familj ute på däck som var hur trevliga som helst och jätteroliga att prata med. Självklart blev det en del snack om ishockey.

 

Efter lunch var det äntligen dags för min grupp att dyka! Eftersom jag hade missat genomgången så berättade en i besättningen lite snabbt för mig hur man gör för att tömma cyklopet under vattnet, hur man sätter i munstycket om man skulle tappa det och hur man ska andas. Ni anar inte hur nervös jag var! På senare år har jag blivit rädd för djupt vatten och det är kanske inte det bästa när man ska dyka. Vi satte på oss tuberna och hoppade ner i vattnet.

 

I vattnet skulle instruktörerna se om man hade förstått hur man tömde cyklopet och hur man fixade munstycket. Jag fick världens panik när jag gick under ytan första gången. Jag började nästan gråta av rädsla. Instruktören såg att jag inte var bekväm så hon visade med händerna att vi skulle upp till ytan. Hon sa att om vi bara kommer ner lite djupare så skulle kännas mycket stabilare och inte gunga så mycket, och det hade hon alldeles rätt i. Hon fixerade våra dräkter så vi kom ännu djupare, sedan tog hon min hand och vi simmade iväg.

 

HERREGUD vilken känsla det var! Det var alldeles knäpptyst och man kände lugnet i hela kroppen. Visst var jag fortfarande nervös men det gick bra att andas med tuberna och jag kände mig väldigt trygg när instruktören höll i mig. Jag såg massor av fiskar, koraller och en gigantisk sköldpadda. Det var verkligen helt otroligt att få uppleva världen under ytan på hela 10 meters djup. Det trodde jag inte att jag skulle klara av! När jag såg clownfiskar (I found Nemo!) och sköldpaddan började jag självklart att le och då fylldes hela cyklopet med vatten haha.