Klockan stod på halv åtta så jag skulle hinna till intervjun idag. Jag vaknar av att mobilen ringer och tänker ”fan har jag försovit mig?!”. På andra sidan luren var det en glad kvinna som jobbade för något företag som höll på med sport och sa att jag skulle komma på en intervju vid tre. Hon nämnde också att jag skulle sälja något. Då tänkte jag att det är mest troligt att det är en sportbutik. När jag lägger på ser jag hur mycket klockan är, tio i nio! Väckarklockan på mobilen hade inte ringt! Varför ska den hålla på så när man har en viktig tid att passa?! Jag smsade han jag skulle ha intervjun med att jag skulle bli sen, det var inget jätteproblem. Men sen kom problemet. Jag skulle köpa en tågbiljett vid stationen och får till svar ”raring, vet du inte att vi har slutat sälja sådana biljetter? Du måste köpa ett Myki-kort”. Det visste jag att det var dyrt och jag hade ingen aning om hur ett sådant kort funkar. Jag fick panik och insåg att jag skulle bli alldeles för sen till intervjun så jag sa som det var och jag får komma imorgon istället. Skönt.

Vid tre gick jag på intervjun på vad jag trodde skulle vara en sportbutik. Jag gick till adressen jag hade fått och tyckte det kändes väldigt fel, det fanns ju ingen sportbutik i närheten. Gick in på adressen i alla fall och kom in till en jättefin reception. ”Vart har jag kommit nu?”. Jag tänkte fler gånger vända om och gå men sen frågade receptionisten om jag skulle på intervju. Jag fick sätta mig ner och fylla i ett formulär. Runt omkring mig satt det bara människor i skjorta, kavaj och guldklockor. ”Vad gör jag här?” frågade jag mig själv. Formuläret gjorde det inte bättre. Jag skulle skriva varför jag var duktig på att leda, marknadsföra och sälja, om jag hade varit ledare för ett team och hur slutresultatet blev. Flera gånger tänkte jag lämna det där rummet och strunta i allt. Sedan ropar en man upp mig och två andra män. Dessa hade också skjorta, kavaj och guldklocka medan jag hade jeans och slitna skitiga converse... Vi fick sitta i ett superfancy kontor med panoramafönster och skinnstolar och blev frågade lite frågor. Frågorna var inte några problem, men när han gick igenom vad företaget gjorde förstod jag faktiskt ingenting. När intervjun var över kände jag mig lättad. Men jag förstår bara inte varför de hade plockat in mig på intervju. Det var 400 stycken som hade sökt och 30 fick komma på intervju. Männen jag satt med hade massor av erfarenhet och var minst 26 år. Vad gjorde jag där?!

Jag vet inte om jag ens ska gå på intervjun imorgon. De sista dagarna har jag funderat på om jag faktiskt vill vara kvar här i Melbourne. Staden är jättefin och bra på många sätt men det känns inte riktigt rätt. Vädret här är som en kvinnas humör under lingonveckan och det har jag blivit riktigt less på också. Vi får se vad som händer.