Då har man checkat ut från hotellet och istället flyttat in på hostelet Grannys Hostel (eller Mormors hus). Jag hade läst att hostelet skulle vara helt underbart då det känns som att alla är en stor familj. Det trodde jag lite sådär på. Klart att det kan vara bra stämning och så, men det är verkligen som en familj. Jag har aldrig känt mig så välkommen på ett hotell eller hostel någonsin! Norskan som äger stället är jättego och väldigt mysig att prata med. Personalen, även ägaren, har sina barn här och det stör mig inte alls, tvärtom faktiskt.
Direkt efter att jag checkat in bad en indones mig att sätta sig i soffan med honom och ta en öl. Balianer eller vad de kallas, är väldigt pratglada och sociala, det märkte jag redan när jag klev ut från flygplatsen. De är faktiskt ett ganska charmigt folk och deras engelska ska jag verkligen inte klaga på!
Mormors hus är inget stort hostel. Det finns tre rum, ett rum med en dubbelsäng, ett med två våningssängar och ett rum med åtta sängar. Vi är för tillfället 11 gäster och då blir det ju lite mer intimt och mysigt. Byggnaden och rummen är förvisso väldigt enkla, man ser igenom brädorna i golvet ner till andra våningen och väggarna går inte hela vägen upp till taket, men oj så mysigt det är! En stor uteplats med en stor soffa, siffpuffar, stolar och bord. Det här är verkligen ett kanonställe att lära känna nytt folk på!
Hostellet ligger lite off men tar man taxi så är det riktigt soft faktiskt. Dyrt är det inte heller, knappt 20kr så får du en resa från stan ut till hostelet. Jag gjorde dock misstaget att gå in till stan. Det skulle ta runt 30 minuter (på grund av den väldiga trafiken) och bara gå rakt fram hela vägen. Sagt och gjort, det gick bra tills jag kom till en T-korsning. Då chansade jag vilt och hamnade helt åt skogen verkligen, men jag la på minnet hur jag hade gått så jag skulle hitta tillbaka.
Efter att jag ätit middag på en restaurang skulle jag gå samma väg tillbaka. Trodde jag ja... Inte hittade jag den jäkla trappan som var mitt riktmärke, och till slut insåg jag att jag hade hamnat VÄLDIGT fel. Jag fortsatte och gå och hoppades att jag skulle hitta, men sedan gav jag upp och tog en taxi. Taxichauffören visste inte vart han skulle, han låste bildörrarna, hade inget taxikort som de brukar ha och han verkade väldigt nervös och stressad. Det kändes ju lugnande! När jag väl kände igen mig pustade jag ut, men då körde han åt ett annat håll! Då frågade jag om det verkligen var rätt väg och då gasar han på utan att svara på min fråga. Men va?! Någon minut senare var vi framme utanför hostelet haha.
När jag väl var tillbaka på hostelet igen sa ägaren till mig att jag måste prata med Boogie. Jag hade nämnt för henne att jag ville testa ge mig ut på ett par vågor någon dag och självklart hade hon sagt det till sin vän som är surfare. Herregud vad sugen jag blev på att surfa när jag pratade med honom! Vi satt och snackade om surfbrädor, teknik, livsstilen, surforter men framför allt vågor i över än en timme. När jag berättade vad jag gör för fel när jag surfar så talade han om för mig vad det berodde på, och då blev jag ännu mer sugen på att testa! Vi får se om jag hyr någon bräda i dagarna eller vad som händer!
Nu ska jag vara lite social och snacka med australienaren och amerikanerna som nyss kom in på rummet! Ha det bra!
