Vi blev upphämtade med minibuss utanför hostelet imorse och begav oss mot AJ Hackey Jump. Det skulle dröja ett tag innan vår grupp fick göra våra hopp, så medan vi väntade fick vi väga oss och skrämma upp oss genom att titta på de andra som hoppade. Jag blev alltmer rädd ju längre vi väntade. När personalen sa att det var vår tur var det bara att börja att gå upp för det 50 meter höga tornet.

 

När jag väl kommit upp fick jag fruktansvärt ont i magen. Ska jag hoppa ner här? Vad har jag gett mig in på?! Man såg horisonten från tornet och det kändes som tornet svajade. Anton och några svenska tjejer försökte göra mig lugn men jag började gråta istället haha! Det var nästan så att jag faktiskt tänkte strunta i att hoppa. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Jag började räkna hur lång tid det fria fallet varade och jag övertalade mig själv att några hemska sekunder dör man inte av. De värsta sekunderna i mitt liv men det ska jag fan klara av!

 

Personalen spände fast mina fötter och sa att det var dags. Jag ställde mig på plattformen och de började räkna ner. Tankarna i mitt huvud har nog aldrig gått så fort som det gjorde då. "Jag vet att jag inte kommer dö men jag vill verkligen inte göra det här. Vill inte. Jag vill inte... Nej nu skiter jag i det här!" och så hoppade jag...

 

När jag lämnade plattformen ser jag bara hur jag faller. Jag minns inte alls hur det kändes i kroppen, men gud vad jag skrek. När jag kände linan dra i fötterna var jag så lättad. JAG GJORDE DET! Jag gjorde det faktiskt! Visst hoppade jag inte snyggt men jag gjorde det! Jag är så jäkla stolt över mig själv. Men jag gör ALDRIG om det hahaha!

 

 

Bungy jumpet var den sista aktiviteten som var planerad på min resa på östkusten. Det känns konstigt att allt är klart och att det närmar sig slutet på min resa här i Australien...